Tillbaka i saltgruvan, men det är fin utsikt här med.

Har man legat hela natten och drömt om den skörd man ska ta hem från sin odlingslott under söndagen går det så klart inte att fega ur bara för att himlen öppnar sig och regnet vräker ner.

Men det var grått, grått, grått i Odensala och jag var helt ensam på hela odlingslottområdet idag.

Ändå blev jag lite glad när jag kom fram till min lott - den har aldrig varit så praktfull och välväxt som i år, trots att sommarvärmen uteblev. Det kan ha med regnmängden att göra, det här att jag fått så stor skörd av broccoli, squash, kålrot, morot och lök i år, men jag vill helst att det ska handla om min fina planering och min ogräsrensningsiver… Jag har redan ganska storslagna drömmar om nästa år, då det ska bli ännu mera vindskydd och ännu mera samodling, så jag gör som Pia Sundhage säger att man ska, och fokuserar på det positiva (att brytbönorna inte ens blommat i år låtsas vi inte om nu…).

Och även om jag fick möjlighet att testa mitt regnställ rejält under förmiddagens praktskur är det svårt att inte vara glad när jag ändå åker hem med hela Perstorpskassen full av mat och dessutom en påse med krusbär till kvällens kompott.

Varje år har jag rivit bort ett stort yvigt ogräs, varje år har det ändå kommit tillbaka, på precis samma ställe som alltid, och vräkt sig in över vad som helst som jag sått i just den bädden. Jag har noterat att växten har otroligt kraftiga rötter - vita och tjocka som morötter – men inte vetat vad jag skulle leta på för att få reda på vad det var.

I sommar har en bekants bekant lyckats identifiera ”ogräset” åt mig - det är pepparrot. Och de där kraftiga rötterna har redan hamnat i både soppor och stekpannor hos mig. Ogräset var alltså en delikatess. Om pepparrot kan du läsa mer här.